Idag är det 6 månader sedan som min bästa vän och älskade mamma gick bort. Jag saknar henne så otroligt mycket. Hon och jag var mer än bara mor och dotter. Hon kämpade mot cancer under många år och hon ville verkligen vinna, även om det bara var för en extra dag med sin familj. Min mamma hade spridd cancer och hon opererades flera gånger, genomgick strålning och flera höga doser med cellgift. Cancerbehandling är tortyr men kan bota eller förlänga livet.

När jag var gravid med vår äldsta dotter fick vi besked om att mammas cancer spred sig ytterligare och vi alla trodde nog inte ens att mamma skulle överleva tills hon föddes men mamma satte hela tiden upp små delmål. Ett var att få se sitt första barnbarn, andra var dopet och så vidare. Hon hade alltid ett mål ett par månader fram.

Hennes sista två år var inte snälla mot henne. Hon hade kraftiga smärtor och blev allt mer isolerad. Sista gången jag såg mamma gå utan hjälpmedel var när vår äldsta dotter och jag var och hälsade på henne. Mamma ville ha hjälp av mig för att ta sig till toaletten. Då räcker vår dotter upp sin lilla hand (då två år) och säger:

– Hand Mormor, hand!

Mamma tog den lilla handen och med skakiga ben gick hon till toaletten med sitt barnbarn vid sin sida. Detta låter kanske fjuttigt men för oss betydde det KÄRLEK!

Mamma kämpade in i det sista. Hon har gett mig så otroligt mycket och jag är så tacksam att jag fick ha min mamma så länge som jag fick för vi hann att prata om det mesta även om jag dagligen kommer på saker som jag glömde fråga om som nu föralltid är försent.

Mamma stöttade mig alltid och sa alltid vad hon tänkte och tyckte. Vi var absolut inte alltid överens men hon fanns alltid där.

Tiden läker inga sår men man lär sig leva med dem.

 

 

Jag älskar Dig Mamma!

 

Var rädda om varandra!