Hade först inte tänkt att berätta om det jag nyligen var med om men nu känner jag att jag ändå vill dela med mig…
I måndags var vi glada och spända på att få se det lilla krypet i magen för första gången. Tanken var att åka och göra ett KUB-test och därefter berätta för alla nära och kära att vi skulle bli föräldrar för tredje gången i april nästa år.
Men tyvärr blev det inte alls så…. Istället för ett foto på en liten levande varelse så blev det en lapp för tid till operation. Den lilla varelsen hade somnat in för några veckor sedan. Jag som alltid trott att jag kan lita på min kropp och mina känslor. Jag har mått så fruktansvärt illa och spytt och nu känns det så konstigt. Jag mår ju fortfarande illa och är trött men det kommer jag nog göra några veckor till innan alla hormoner är normala igen. Jag är så ofantligt tacksam för att vi har två fina tjejer och jag har ju haft missfall tidigare innan vi fick våra flickor och då visste man ju inte om man någonsin skulle få känna känslan av att få barn.

Igår fick jag åka in akut och fick ett fantastiskt bemötande på Akuten, Avd 45, Operation, Uppvaket och nu sitter jag hemma och mår väl egentligen fysiskt bättre men huvudet hänger inte riktigt med men jag vet ju att snart är både kropp och själ i balans igen.

Jag sitter och sörjer det som aldrig blev och gläds åt det jag faktiskt har. Jag har en kärleksfull make och två fantastiska barn. Jag tänker på alla barnlösa par som tvingas genomgå detta om och om igen utan att få resultatet av ett levande och härligt barn.

Var rädda om varandra och var glada åt det lilla då blir livet så mycket lättare!